Historien om Ales stenar

Ales stenar och Kåsehuvud – Vad säger arkeologin?

Fornlämningen nämns redan ca 1515 i en förteckning över Lunds stifts jordar: en ager kalldiss Hesten (en åker som kallas för Hedsten). Det äldsta belägget för namnet Ales stenar, Als Stene, är betydligt yngre, från år 1624. I sin beskrivning av skeppssättningen återger då sockenprästen Niels Ipsen i Valleberga en lokal tradition, att All lät bygga en hamn nedanför Kåsehuvud.

Den äldsta avbildningen av skeppssättningen är också knuten till hav och sjöfart. I stiliserad form finner vi Ales stenar markerad på Gerhard Buhrmans kustkarta från år 1684. Uppenbarligen användes skeppssättningen som landmärke vid denna tid. Den första mer detaljerade teckningen gjordes år 1777 av antikvitetstecknaren C.G.G. Hilfeling som avbildade många fornlämningar i Skåne. Det första kända fotografiet av Ales stenar togs år 1914.

Dessa och många andra äldre beskrivningar och avbildningar är viktiga för kunskapen om Ales stenar och närmiljön. Vid två tillfällen – åren 1917 och 1956 – har man restaurerat skeppssättningen. Flera stenar hade då fallit, och sanddyner täckte stora delar av skeppet. En flygspaningsanläggning som militären uppförde på platsen under andra världskriget bidrog också till förfallet. Restaureringen år 1917 är dåligt känd, men de ingrepp som gjordes var säkert inte så stora som vid 1956 års hårdhänta restaurering. Då skedde omfattande schaktningsarbeten med grävmaskin och bulldozer utan närmare uppföljning av arkeologer.

Detta har bidragit till att kunskapen om Ales stenar länge var så gott som obefintlig. Det fanns ingen egentlig uppmätning av skeppssättningen och uppgifter om stenblockens antal varierade. Man visste inte heller vilka som stod i sina ursprungliga lägen. Dateringen baserades enbart på jämförelser med andra, bättre kända skeppssättningar. Det saknades också kunskap om närmiljön. Stod Ales stenar ensamt eller fanns det andra monument på platsen?

Sedan slutet av 1980-talet har flera arkeologiska och geologiska undersökningar ägt rum vid Ales stenar och i närmiljön. Även om resurserna har varit begränsade och det fortfarande finns kunskapsluckor, så vet vi betydligt mer om Ales stenar idag. Till en början är fornlämningen sakkunnigt uppmätt och stenarna systematiskt beskrivna. Många stenar har undersökts också under markytan.

De geologiska undersökningarna visar att man genomgående valt ut block med långsmal form till skeppssättningen. Denna form är ganska sällsynt när det gäller flyttblock som oftast är runda eftersom de transporterades med isarna. Flyttblocken i skeppets sidor består av graniter och gnejser medan de fyra mittblocken är av sandsten. Mittblocken skiljer också ut sig genom att de har brutits ur fast klyft. Stenbrottet har lokaliserats till kusten strax söder om Simrishamn.  

Vidare har träkol från olika delar av skeppssättningen daterats med hjälp av kol 14-metoden. Inte mindre än sju sådana analyser visar entydigt på att skeppssättningen uppfördes någon gång under perioden cirka 500 – 1000 e. Kr. Detta ligger i linje med vad som framkommit  om andra monumentala skeppssättningar, främst inom danskt område. Ny forskning visar att dessa framför allt uppfördes under 900-talet e. Kr. 

Bland de relativt få fynd som framkom vid undersökningarna inne i skeppet finns ett keramikkärl från 400/500-talen e. Kr. I det enkelt utformade kärlet låg några brända människoben och träkol. Det står därmed klart att platsen har använts till begravning, även om det knappast är troligt att Ales stenar hade uppförts redan vid denna tidpunkt.

Arkeologer har länge misstänkt att det har funnits andra monument på Kåsehuvud utöver Ales stenar. Sådana beskrivs ju också för övrigt av Hilfeling år 1777. Misstankarna har stärkts av undersökningarna. Man har upptäckt att det finns så kallade skålgropar – små uthuggna, skålformiga fördjupningar – på många av stenblocken. Dessa finns också på de delar av blocken som är belägna under mark.

Skålgropar förekommer ofta på stenblock i stenåldersgravar så som dösar och gånggrifter, vilket tyder på att man har återanvänt stenblock från äldre gravar vid uppförandet av Ales stenar. Med hjälp av geofysiska mätinstrument som georadar och magnetometer har Riksantikvari-eämbetet kartlagt strukturer vid skeppssättningen som inte är synliga ovan mark.

Bland annat registrerade man spår som mycket väl kan härröra från en borttagen dös eller gånggrift. Detta bekräftades genom en arkeologisk provundersökning som utfördes 2012. Spår efter stora stenblock som tagits bort och rester av stenpackningar tolkas så, att det har funnits en långdös ett kort stycke från skeppssättningen. Dösar av detta slag uppfördes för omkring 5 500 år sedan. Man kan säga att undersökningarna så här långt inte bara har givit kunskap om Ales stenar. De har också inneburit att arkeologernas intresse har förskjutits i riktning från monumentet till bruket av själva platsen Kåsehuvud. Är det så att denna plats inspirerade människor till att uppföra monument långt innan skeppssättningen kom till? Det ligger då nära till hands att tänka sig att åtminstone en del av de stenblock som ingår i skeppssättningen fördes upp till Kåsehuvud under stenåldern, i samband med att långdösen byggdes.

Sedan januari 2015 förvaltas Ales stenar av Statens fastighetsverk

Källa: Riksantikvarieämbetet / The Swedish National Heritage Board  Juni 2013

---

*Kol-14-metoden är en naturvetenskaplig dateringsmetod. Den bygger på att man mäter mängden av radioaktiva kolisotoper i ett prov med träkol eller liknande. På så vis får man fram dess ålder i form av ett tidsintervall. Med metodens genombrott under 1960-talet fick arkeologin för första gången en säker dateringsmetod